Igår hade jag egentligen ingen anledning att vara glad... Visserligen skulle vi åka till några vänner och kolla på 24, säsong 5 och det var svinkul, men annars... Usch...

Grejen är den att som det ser ut har jag inte råd att jobba kvar på LO med den "lön" jag får där. Har förhandlat under hösten, men nu började det bli lite tight med tid innan nyår, så jag har legat på igen för att få svar. Jenny kommer ju att vara hemma nu när vi får en kotte till och då måste jag plötsligt försörja familjen, vilket min chef förstår. Han är för övrigt en mycket bra chef...
Men... Vi har dealat fram och tillbaka och beskedet blev att jag endast fick gå upp i tid på jobbet. Varken löneökning eller provision för de som säljs via webbutiken var aktuell. Det gjorde mig besviken och lite förnärmad, extremt ärligt talat, vilket jag påpekade för min förstående chef. Just med tanke på att mitt jobb där faktiskt har inneburit ett rejält ekonomiskt lyft för dem. Jag fick då ett nytt förslag som såg bra ut, men innebar egentligen 300:- mer i månaden... brutto...
Så jag börjar söka nya jobb och slänger ut lite krokar... eller nät, rättare sagt... Får lite kontakter här och där, men känner bara att allt är jobbigt och trist.

Sååå... (Hallå! Jag skriver ju inte så mycket här, så jag får passa på att skriva mycket när jag väl skriver... ;-) ) Med detta gnagandes i bakhuvudet börjar jag under gårdagens morgon att gnola på en melodi och text om min kära fru. Egentligen skulle jag ju jobba med ett julklappsprojekt, som jag inte går in närmare på här, men jag blir så inspirerad att spela in en riktig rockrökare med glimten i ögat, om och till min fru!
Så hela gårdagen när frun jobbade, satt jag och spelade in låten. Det var nog 3 år sen hon fick en sång sist. Lite småhes och raspig i halsen, men glad, åkte jag med dottern och hämtade Jenny sen. Tyvärr kunde jag inte spela upp CD-skivan i bilen... Så hon fick höra den i all hast hos våra vänner, när de la sina barn.

Jaja... Nog om mitt intressanta liv... ;-)

So long!